En smal bit tysk politik
En lördag morgon i januari träffas en grupp människor på en smal remsa land någonstans i ett litet samhälle Tyskland. Ungefär sju meter bred är remsan. Den ligger mellan två andra lika smala remsor.
Århundraden av avstyckningar har skapat fina linjer i landskapet. Invånare med markinnehav har en remsa här, en remsa där.
Vår remsa hör till kommunen, men den har upplåtits åt ortens naturvårdsförening, en högljutt miljökämpande skara människor som i många fall är samma individer som bildar ortens miljöpartigrupp. Denna grupp har satt sig i sinnet att skapa något utöver det vanliga av den vildvuxna tomten.
Nu stegar vi fram över den leriga marken och säger god fortsättning. Försöker att inte riktigt visa hur mycket vi uppskattar varandra i någon tafatt blandning av personkemi och glädje över den gemensamma inställningen. Nu hugger vi tag, nu låter vi oss instrueras om hur man ska göra, hur en gärdsgård av sly ska byggas. I denna gärdsgård ska kräken, som man sa förr, trivas. De ska trivas i dammen också. Och i insektshotellet. Och i alla andra små nischer som vårt asylboende ska erbjuda dem, vår smala remsa av biodiversitet, man kallar det även mångfald. Bonden som har skövlat remsan till höger har vi inte mycket till övers för. Han rensade bort sina snår med maskiner. Snabbt skulle det gå.
Bonden ja. Har någon gjort något ont är det alltid han, Georg, skurken.
Bonden Georg som jag tyckte var så trevlig när jag mötte honom. Som förklarade och berättade och sa jaha, du kommer från Sverige?
Tänk så man kan missta sig. Trevlig? Jo, nog kan han tala lent, säger mina vänner. Talar om ekologi, men fortsätter som förut. En ulv i fårakläder är han, tycker de, mina gelikar. Och jag tycker att det är lite roligt, för det är roligt att ha en gemensam fiende. Nästan som att leka röda-vita-rosen. Så jag accepterar. Georg är en skurk. Han tycker ju detsamma om oss. Vill inte veta av våra krav på ekologiskt lantbruk. Sätter upp gröna kors på åkrarna som om miljöpartisterna och - aktivisterna vore bödlar och bönderna offer för insektskramarnas extremism. Utan bekämpningsmedel inga bönder är det enkla budskapet. Bönderna är det som är utrotningshotade, inte insekterna.
Remsan sluttar lätt och ovanför dess högsta punkt går en cykelväg. Den trafikeras denna lördag förmiddag av intresserade invånare. Vad gör de, varför gör de på detta viset? En hobbyornitolog stannar till, ropar hej till bekanta ansikten, beundrar.
Vi knipsar och sågar och staplar - mestadels under tystnad. En timme går, en och en halv, två. En äldre dam i vår grupp ser en damsko i en avklippt förgrening. En klyka blir en klack. Varför inte? Vi instämmer välvilligt i likheten. Kreativt är arbetet annars inte. Mera som arbete bara. Arbetsamt.
Och ihärdigheten hos denna grupp har all min beundran. Liksom ihärdigheten hos alla gröna, som trots spott och spe har fortsatt till denna dag, den dag som ligger närmare katastrofen än någon annan dag hittills, alla miljöaktivister som ändå inte kastar in handduken utan säger, att förmodligen är allt för sent, men ger upp, det gör vi bara inte.